Ensam...
...är inte stark. Jag vet inte om jag vill skriva och dela detta. Det känns så jobbigt, nästan löjligt, men jag måste skriva av mig. Jag måste innan jag implodera.
Jag är så trött. Jag är så jävla trött. Trött på att vara ensam. Trött på att jag inte klarar av att ta kontakten för att förhoppningsvis en dag inte vara ensam. Trött på att fumla och mumla varje gång jag försöker ta kontakt. Jag klarar det inte. Jag vet inte hur man gör längre. Pressen kommer automatiskt varje gång som jag börjar tänka på det. Man får en hård påminnelse om alla misslyckande man fått erfara på vägen. Man påminns om det varje jävla gång det ens börjar kännas lite lätt i hjärtat för någon. Jag går in för hårt, jag går in för mjukt. Jag faller för fel personer, eller så är jag för sen. Jag tar allt på för stort allvar, eller för litet, och när det väl gäller blir jag rädd. Jag blir så jävla rädd. Rädd för att få allt brutet igen. Jag blir så rädd för att göra fel. Jag blir så rädd att jag stänger ner allt. Gräver ner allt. Jag tappar kontrollen och slänger i bromsen. Allt innan jag ens har gett det en chans. Jag vet så mycket väl vad jag måste göra åt det. Men. Jag. Blir. Så. Jävla. Rädd. Den rädslan slår hål på allt, och den blir bara starkare för varje gång och varje år. Rädslan dödar logiken och jag faller stenhårt ner. När jag var yngre så fick jag alltid höra "Var inte så rädd. Var dig själv så kommer det när det kommer". Ursäkta mig, men jag vet inte om jag vill tro på det längre. Jag fyller snart 34, och jag orkar inte med dessa känslor längre. Jag orkar verkligen inte...
Nu ska jag försöka sova. Skrivandet hjälpte, men det känns lite som ett alltför litet plåster på ett stort sår. Det är alltför ofta som jag inte hittar mig själv just nu. Det är alltför ofta som logiken begravs i bottenlös förtvivlan. Jag vill så mycket, men orkar så lite.
Det är dags för att söka hjälp tror jag...