Det är lustigt...
...hur fort det kan vända sig ibland. Ända sen i fredags har jag varit på toppen av berget och sett alla möjligheterna. Jag mådde bra, kände mig hoppfull inför framtiden! Idag så mer eller mindre bröt jag ihop efter promenaden som jag tog efter jobbet. Det är lustigt hur fort det ändrar sig i hjärta och hjärna. Det var längesen man kände sig så rädd, ångestfylld, orolig, ledsen. En stor del av det jobbiga tillskriver jag jobbet. Första dagen efter semestern, och jag ville bara bort, bort, bort. Det tog mig de 2 första veckorna av ledigheten att kunna släppa jobbet, och nu när man var tillbaks igen så gick man tillbaks till samma punkt man var på innan semestern, arg, ledsen, förbannad, trött, likgiltig. Samtidigt är det mycket som sitter i, vänskaper som kommit och gått under tiden man bott här, jobbiga känslor, jobbiga minnen! Den här förändringen som jag planerat behövs verkligen, därför har jag suttit och filat på CV:t lite till. Små detaljer som behövde putsas till, men nu känner jag att det är redo. Slut på lögnerna mot mig själv. Nu är det fixat!
På sätt och vis så behövdes mitt sammanbrott. Det kändes lättare efteråt, som att nån sorts sten föll ner från bröstet. Man såg allt klarare. Hoppet återvände! Det ska jag hålla uppe nu så gott jag kan.
Det ska inte få försvinna ur mitt sikte igen! Ögonen på horisonten, men leva här och nu. Göra de saker som gör att man mår bra, tillsammans med folk som gör att man mår bra!
För jag längtar till den dagen då jag kan känna att jag är på väg emot nånting nytt, att få prova på vingarna nån annanstans. Att få upptäcka nya saker, platser, folk, känslor osv osv. Trots min blyghet, mina tvivel, min oro, min rädsla för att bryta mönstret, så ska jag banne mig kämpa för att få uppleva allt det där. Det är lustigt hur man kan vara så rädd för nått man behöver så mycket. Det är slut på den rädslan, den ska inte få dra ner mig igen. Nu är det in i framtiden som gäller. Det kvittar hur många gånger jag säger det, det måste ut! I can do this!
Jag tänker inte låta mina hjärnspöken, andras åsikter, jobbet, universum, få dra ner mig!
Dags för att få leva mitt liv, följa mina drömmar! Om jag så ska säga det dag efter dag efter dag.
För jag längtar till den dagen då jag kan känna att jag är på väg emot nånting nytt, att få prova på vingarna nån annanstans. Att få upptäcka nya saker, platser, folk, känslor osv osv. Trots min blyghet, mina tvivel, min oro, min rädsla för att bryta mönstret, så ska jag banne mig kämpa för att få uppleva allt det där. Det är lustigt hur man kan vara så rädd för nått man behöver så mycket. Det är slut på den rädslan, den ska inte få dra ner mig igen. Nu är det in i framtiden som gäller. Det kvittar hur många gånger jag säger det, det måste ut! I can do this!
Jag tänker inte låta mina hjärnspöken, andras åsikter, jobbet, universum, få dra ner mig!
Dags för att få leva mitt liv, följa mina drömmar! Om jag så ska säga det dag efter dag efter dag.
Dags för att få leva mitt liv och följa mina drömmar!!
Mvh Emil, A true Son of a Gunn!
Mvh Emil, A true Son of a Gunn!