Ett halvår...
...passerar så fort, men ändå så sakta. Tiden är, som alltid, nånting mysko. Nu står vi iaf här, halvvägs in i februari, på väg mot ljusare tider, och det behövs ska jag säga er. Sista 2 månaderna har stundtals varit dom jobbigaste på ett väääääääääldigt bra tag. Vinterdeppen har varit extra hård i år, men efter ett par vändor till Skåne (2 helger i rad nu), samt att jag var i Stockholm och såg Steven WIlson liv för första gången i mitt liv, har gett mig energi att kunna fortsätta framåt. Energi som har lyft upp både hjärta och själ. Kan bara säga tack till vänner och familj som gett mig allt det här. Ni är guld värda!
Nu väntar dock en full veckas arbete igen. Jobbet är jobbigt mentalt just nu, men det enda man kan göra är att släppa tankarna och bara gå och göra det man ska göra. Resten får man ta sen när arbetsdagen är slut. Det är verkligen en fortsatt kamp om ens egna välmående, och även om personer och saker har försvunnit som en gång gav mig energi så kan jag inte låta mig nedslås av det. Jag måste lära mig att kunna stå själv, vara mig själv, ge mig själv energi, och inte tänka på sånt som varit eller sånt som hade kunnat vara. Det ger en ingenting i slutändan. Bättre då att lägga fokus på det som är här och nu, dom som är runt mig här och nu, och bara kämpa på, både hemma och på jobbet!
Framåt mot välmåendet, som man har sagt så många gånger till sig själv de senaste 2 åren. Det är den enda vägen...
Hoppas ni alla har haft en skön helg, och må ni alla (jag inkluderad) få en skön start på veckan!
Love, Gunn!