...ThisEternalInstant...

...Känner jag hur vemodet å den där välkända ångesten sätter sitt grepp i mig. Hur jag sakta dras ner med tankarna för å vandra längs med de öde vidder där varken sol eller måne sprider något ljus. Eller så känns de iaf. Det enda att göra är att följa musiken en stund, för de ska fan veta att det är det bästa botemedlet, den bästa kuren, mot det här. Körkortet kommer bli så gött att det inte är klokt. Kommer flytta härifrån fortast möjliga innan jag blir galen av känslan av isolering här ute. Körkort eller inte, det kvittar. A change of scenery outside my window, det är vad min själ behöver...

Jobb imorrn. Ett steg i taget tills rytmen är inne igen, banne mig...

Blä sålänge!